monicap.se

Boken om mammas barndom kommer att ges ut på nytt

 

Sedan boken "... och de var inte ens döda" blev slutsåld, har jag fått många förfrågningar på den. Jag kommer snart att ge ut den igen i en omarbetad version.

Jag har lagt in världshändelser för att få mer grepp om tidsperspektivet. Titel och omslag kommer också att ändras men i dagsläget är det inte riktigt klart med det.

Boken går att förhandsboka via mail bok@monicap.se

 

Baksidestext

 

Dörren till kyrkan har blockerats, folk försvinner spårlöst om nätterna och oron växer i den ingermanländska byn Gorelovo.

 

När andra världskriget bryter ut förvandlas tillvaron till flera år av mardrömslika händelser för många av ingermanländarna. En av dem är Lilja från byn Gorelovo.

 

Det här är en verklighetsbaserad berättelse om Liljas barndom under åren 1935-1945. Om förföljelsen, kriget, lägren och flykten, sett ur ett barns perspektiv.

Tidigare recensioner:

 

Skrivarsidan/ Iréne Svensson Räisänen: Berättelsen är fängslande och inbjuder till sträckläsning. Monica Pönni kan verkligen berätta en historia. Boken är värd en stor läsarskara.

 

Litteraturklubben:

Att skildra detta genom ett barns ögon är inte bara ett lysande grepp - att kunna göra det på ett trovärdigt sätt är briljant!

 

Kjell Andreasson, Bokförlaget Alexis:

Den historiska bakgrunden är intressant och handlingen medryckande; man sträckläser gärna boken. Personerna framträder mycket levande och det är spännande att följa deras kamp för överlevnad. - Trots det fasansfulla som människor i romanen upplever finns där också en ljus tråd av förhoppningar vilka infrias för en del, för andra inte

Utdrag ur boken:

 

 

Jag höll hårt i mammas hand när vi återvände till vår barack. Illamåendet hade blivit till gråt och tårarna blötte mina kinder vilket gjorde att kylan bet sig hårdare fast i mitt ansikte. Jag led med Johan som inte skulle få leva sitt liv. Som skulle dö så ung. Och min oro över att bli kvarlämnad på lägret blev starkare. När vi var framme vid vår plats i baracken utbrast jag förtvivlat:

”Ni får inte lämna mig här! Ni kan inte göra så mot ert barn!”

Mamma la armen om mig.

”Lugn nu, Lilja. Vi tänker inte…”

”Det kan gå lika illa för mig som för Johan”, grät jag.

”Hör här, unga damen…”, sa pappa lugnt.

Han visade med handen att jag skulle sätta mig ner framför honom och mina ben darrade när jag gjorde så.

Pappa fortsatte tyst:

”Det behöver inte bli på det sättet.”

Han lutade sig fram och sänkte rösten ytterligare när han förklarade:

”Vi försöker smuggla ut dig.”

 

Den kvällen uteblev soppan för alla som skulle lämna lägret. Jag lät också bli att hämta min del. Hungrig och frusen låg jag och tänkte på hur det skulle bli nästa dag då jag skulle smugglas ut ur lägret. Om det inte lyckades, skulle säkert både jag och mina föräldrar få känna på vakternas gummislangar för första gången. Kanske skulle de få lämna lägret utan mig. Skulle de i så fall verkligen göra det? Frågorna som kretsade runt i mitt huvud var många och jag hade svårt att komma till ro. Mamma hade märkt.

”Du måste sova, Lilja. Vi har en lång vandring framför oss imorgon.”

 

Nästa morgon hopade sig folk vid utgången till lägret. Mina föräldrar, bröder och mormor bildade en ring runt mig. Tätt tillsammans stod de, riktigt nära. Jag hade deras sidor mot min kropp och mammas hand sökte min. Vi placerade oss i mitten av den breda kön. Pappa drog vår kälke.

”Böj på knäna så att du blir kortare”, beordrade Viktor och jag hukade mig ner för att göra mig så liten som möjligt.

Mamma tryckte min hand så hårt att det värkte samtidigt som jag darrade av nervositet.

”Det här går nog bra”, tröstade hon gång på gång.

Ben som rörde sig framåt var allt jag såg när jag följde min familjs rörelser. I långsam takt förflyttade sig kön framåt. Slitna, trasiga kängor tog sina stapplande steg mot ett värdigare liv.

Måtte vi klara det, tänkte jag hela tiden och märkte att vi stod ända framme vid utgången när kön plötsligt stannade. Mamma tryckte min hand hårdare utan att säga något. Försiktigt reste jag mig en aning och kikade fram. Vi var ända framme vid vakterna. Bara några steg till och vi skulle vara utanför lägret och taggtråden.

Vakterna delade ut något till alla som passerade utgången. Jag försökte se tydligare. Det var en bit bröd som de plockade fram ur en säck. Pappa höll ut handen för att ta emot sin del och mitt hjärta slog så hårt att mamma måste ha känt hjärtslagen i sin hand. Samtidigt blundade jag och tänkte att vakterna säkert hade upptäckt mig nu när vi var så nära. Jag tänkte att det var orsaken till att kön hade stannat till. Kanske skulle vi inte lyckas. Kanske skulle jag bli kvar i Veimar.

 

 

Vill du komma till hemsidan om våra sibiriska katter, finns den under följande länk:

 

spinnsibbs.se

Copyright © All Rights Reserved